Har nyligen läst "Akkumulation des Kapitals" ("Kapitalets ackumulation") av Rosa Luxemburg. Boken fyller 100 i år och man kan med fog fråga sig poängen med att läsa en hundra år gammal bok.
Jag gillar att läsa Marx. Mycket av det han skrev är föråldrat och precis som alla andra var han ett barn av sin tid. Men många av hans skrifter (framför allt de manuskript från 1857 till 1881 som aldrig publicerades under hans livstid, liksom, förstås Kapitalets första och i något mindre utsträckning andra och tredje band) kan appliceras på vår samtid och ger oss verktyg att förstå världen vi lever i. Detta trots att det förflutit 150 år sedan texterna skrevs.
Jag närmade mig Luxemburg med förväntningar att hon skulle kunna vara lika användbar som Marx. Jag har inte läst särskilt mycket av henne tidigare, men det jag läst av hennes politiska tal och skrifter har tålt tidens tand ganska dåligt. Trots detta förutsatte jag att hennes ekonomiska huvudverk skulle ha något att ge oss idag. Jag bedrog mig. Som ekonom befinner sig Luxemburg långt efter Marx. (För att inte tala om ekonomikritiken som lyser med sin frånvaro hos Luxemburg,)
Luxemburg tar sin utgångspunkt i Marx kända reproduktionsscheman. (Kapitalets andra bok, tredje avdelningen behandlar dessa.) I korthet är dessa scheman Marx' sätt att på en mycket hög abstraktionsnivå (dvs. Marx väljer att bortse från mycket av verkligheten för att tydligt visa sina poänger) diskuterar hur kapitalismen på makronivå fungerar. Han delar upp produktionen i två avdelningar: produktionen av produktionsmedel och konsumtionsmedel. Med denna enkla uppdelning visar han hur problematiskt det är att skapa jämvikt i en marknadsekonomi.
Reproduktionsschemana bygger alltså en extremt enkel modell, där Marx medvetet väljer att bortse från en mängd faktorer, exv. kredit och utrikeshandel. Så får man förstås göra när man skapar en modell. Det vore däremot ett kardinalfel att ta modellen för verkligheten.
Det är dock just detta som Luxemburg (nästan) gör. Visst är hon medveten om att modell och verklighet skiljer sig åt, men hon tror sig sett en brist i Marx modell och en lösning på denna och när hon väl kommit så långt finns det inget som stoppar henne från att slå fast att kapitalismen med nödvändighet kommer att gå under. Men jag har nu sprungit händelserna lite i förväg.
Luxemburg börjar sin bok med att konstatera att det är en stor förtjänst hos Marx att han behandlat kapitalismens totalreproduktion, dvs. att han inte enbart ser till de enskilda kapitalen, utan hur de samverkar i samhällelig skala. I parentes kan det sägas att det ibland hävdas att Marx bortsåg från efterfrågesidan i sin ekonomiska teori. Detta är en ren lögn, om den inte beror på en okunskap så stor att man inte borde uttala sig alls. Just efterfrågan är central i Marx syn på totalreproduktionen, och det är denna fråga som Luxemburg huvudsakligen intresserar sig för.
Men Luxemburg menar att Marx lösning på frågan inte är tillfredsställande. I god dramaturgisk anda berättar hon dock inte från början vari felet består eller vilken lösning hon föreslår, bara att det har stor betydelse för den politiska kampen och förståelsen av imperialismen. Spännande, typ.
Istället börjar hon med en 24 (!) kapitel lång idéhistorisk exposé där hon refererar ekonomer från Quesnay via klassikerna och Marx till senare tyska och ryska ekonomer. Eftersom hon inte berättat vad hon är ute efter känns det som en lång och slingrande väg utan fastställt mål.
Men ibland kan ju vägen vara mödan värd. Eller man kan åtminstone hitta ett och annat guldkorn utefter vägen. Jag vet inte riktigt om det är ett guldkorn, men det blir tydligt att Luxemburg har en något förvirrad syn på Marx' begrepp. Å ena sidan framhåller hon att det är viktigt att skilja mellan det som är historiskt allmänt och det som är giltigt bara under kapitalismen. God marxism så långt. Samtidigt hävdar hon ibland att Marx värdebegrepp sträcker sig in i en tänkt planekonomi ("geregelte Gesellschaft"). Detta är förstås nonsens. Visst är det så att alla samhällen behöver mekanismer för att allokera resurser, exv. användandet av mänsklig arbetskraft, men det är bara under kapitalismen som detta sker i form av värden. Jag kan inte annat än tycka att det är märkligt att Luxemburg tror att "arbetsvärdeläran" (hon använder faktiskt den termen) skulle ha någon som helst användning under socialismen. Hon är i alla fall tydlig med att varuproduktion inte äger rum under detta produktionssätt.
Luxemburg närmar sig i diskussionen om Marx sin verkliga problemställning: varifrån kommer den ökande efterfrågan som följer av kapitalismens ackumulation? Hennes svar är enkelt: genom utrikeshandel, eller med andra ord, genom utbyte med en icke-kapitalistisk omgivning. Hon nämner dock bara detta i förbigående och fortsätter sedan med sin långa idéhistoriska exposé.
Efter att ha behandlat ett otal ekonomer (Malthus, Say, Ricardo, MacCulloch, Struve, Bulgakov, Tugan-Baranovskij m. fl.) kommer Luxemburg ändå till slut fram till den positiva framställningen av sin egen teori.
Problem: varifrån kommer den ökade efterfrågan som krävs för att kapitalismen ska kunna expandera?
Lösning: genom utbyte med en icke-kapitalistisk omgivning.
Vi vet att kapitalismen hela tiden måste expandera. Ett kapitalistiskt land med 0%-ig tillväxt är inte ett land i jämvikt, utan ett land i ekonomisk kris. Men expansionen förutsätter att det finns tillräckligt stor efterfrågan, och så länge vi har marknadsekonomi måste efterfrågan vara lika med en betalningsduglig efterfrågan, alltså måste det någonstans finnas pengar att köpa allt som kommer ut på marknaden. Luxemburg menar sig ha bevisat (jag orkar inte redogöra för hennes bevisning) att varken arbetarklassens löner eller kapitalisternas vinst kan täcka denna efterfrågan. Hon förbigår andra källor till efterfrågan, såsom staten, kreditväsendet inkl. hela den spekulation i värdepapper och annat som äger rum i alla kapitalistiska samhället. Återstår gör bara utrikeshandeln, närmare bestämt handeln med länder som fortfarande inte är kapitalistiska. Men för kapitalismen är det ett oöverstigligt problem att handeln med de icke-kapitalistiska länderna kommer att medföra att dessa efterhand blir indragna i det kapitalistiska systemet. Kapitalismen sågar alltså av den gren den sitter på.
På Luxemburgs tid var detta kanske inte rimlig slutsats. Kapitalismen var ännu ett system som bara täckte en mindre del av världen. Denna mindre del var i färd att kolonisera resten av världen, och det tedde sig måhända inte orimligt att detta berodde på att kapitalismen inte skulle klara sig utan ekonomiska förbindelser med en icke-kapitalistisk omvärld.
Det är kanske förståeligt att Luxemburg nöjer sig med den lösning hon hittat. Problemet är dock att den är felaktig och att hon drar enorma växlar på den.
Hon förefaller vara totalt omedveten om skillnaden på en förenklad teori och en mer komplex verklighet. Exempelvis problematiserar hon inte alls det faktum att hon i sin modell bortser från såväl kreditens som statens betydelse. Hon bortser från att den reellt existerande kapitalismen kan bete sig på sätt som inte ryms inom teorin. Detta behöver inte betyda att teorin är rakt igenom felaktig, men det är inte anpassad att möta alla verklighetens situationer.
För när Luxemburg slagit fast sin lösning hänger hon upp ALLT på denna. Hon menar sig ha bevisat att kapitalismen är på väg att gå under. Det finns ingen som helst utväg. Därmed är socialismen nödvändig. Och motsatt: om det skulle visa sig att teorin är felaktig och kapitalismen visst kan vara överlevnadsduglig, då är socialismen omöjlig! Här närmar sig Luxemburg ren hybris. Hon är så säker på sin egen teoris förträfflighet att hon är beredd att ge upp allt om den skulle visa sig felaktig.
Luxemburgs syn på kapitalismens förestående död kom, förstås, att påverka hennes syn på politisk organisering. Jag har visserligen inte läst jättemycket av henne om detta, men det är tydligt att hon undervärderar behovet av organisering. För om kapitalismen ändå kommer att gå under, med en naturlags nödvändighet, så finns det ju inte lika stor anledning att bekämpa den som om man istället antar (vilket jag tycker är mer rimligt) att kapitalismen är ett omänskligt och vidrigt system, men ett system som i princip kan fortsätta tills vi avskaffar det. Detta är imho en av de lärdomar vi kan dra av utvecklingen efter Luxemburgs död. Det kunde hon förstås inte veta.
Slutsats: Rosa Luxemburg verkade i en tid då en socialistisk teoretiker på allvar kunde hävda att det fanns objektiva bevis för att kapitalismen var ett omöjligt system som inom kort skulle gå under genom sina egna motsättningar. Jag har alltid avskytt jämförelser mellan kristendom och marxism, men i just detta fallet finns vissa likheter med de tidiga kristna som trodde sig leva i den yttersta av tider. Men precis som för de kristna har vi socialister fått lära oss att den yttersta tiden inte kom så snabbt som vi räknat med. Nu i efterhand är det väldigt lätt att inse hur fel Luxemburg hade. Men visst är det lärorikt att studera andras misstag. Men bör undvika att bli alltför förtjust i sina egna teorier. Verkligheten beter sig inte alltid lika elegant som i teorin.
I "Akkumulation des Kapitals" blir Luxemburg en företrädare för marxismen när det är som sämst: deterministisk, mekanisk och överdrivet självsäker. Detta är långt ifrån den ekonomiska teori som vi möter hos Marx. Men det kunde Luxemburg förstås inte veta eftersom dessa texter inte var publicerade på hennes tid.
Men ändå. Till alla er som funderat på att läsa "Akkumulation des Kapitals": gör inte det. Det finns bättre sätt att fördriva tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar